Utbrändhet, lycka och nytt samarbete

24 september, 2012 § Lämna en kommentar

Vilken rivstart på hösten! Efter en lång vår med kompakt stress, många förkylningar och en sommar utan att riktigt komma ner i varv, brakade mitt system samman i slutet på sommaren, precis när allting skulle starta igen. Gå in i väggen heter det också. Det är ju på ett sätt för väl att kroppen sätter stopp när man själv inte gjort det innan, men trist att det ska gå så långt. Som tur var hann jag vidta åtgärder i tid, innan jag fick riktigt långvariga men. Det blev helt enkelt till att skära i åtaganden, att schemalägga promenader och tid att bara vara, inte jobba. Inte ens för att det är kul. Skaffade en kolonilott tillsammans med min mor, det är härligt. Att lyssna på musik, alltså bara lyssna, utan att göra något annat samtidigt är också bra. Läsa böcker. Träffa vänner. Gå och få massagebehandling. Äta en bakelse, dricka en kopp te. Tid för hjärnan att komma ikapp, eller snarare, tid för det stora ekorrhjulet i huvudet att sakta ner.

Varför gör vi såhär mot oss själva? Vem är det vi försöker visa oss så förbannat duktiga för? Vem tror vi blir lyckligare av att vi tar kål på oss? För inte är det vi själva som blir det. 

En av de viktigaste sakerna som gör mig lycklig är att sjunga. Jag måste sjunga och tänk vilken tur att jag får göra det! Nyligen har jag påbörjat ett samarbete med fantastiska pianisten Mikael Skoglund. Förra veckan spelade vi in några låtar i all enkelhet för att fira starten på detta samarbete, bara för att det helt enkelt är så himla kul att spela. Ett första smakprov finns på youtube här nere, sprid gärna om ni gillar det!

Bota heshet vid förkylning?

9 juni, 2012 § Lämna en kommentar

Under våren har jag som sagt haft lite för mycket jobb på en gång, särskilt alla resor till skolorna jag jobbar på har verkligen tagit på krafterna. Lunnevads folkhögskola ligger ju på landsbygden utanför Linköping och Musikhögskolan Ingesund utanför Arvika i Värmland och jag bor i Stockholm… Stressen led till sömnbrist som sammantaget led till ett antal förkylningar som avlöste varandra. Under de första var jag hyfsat noga med att sjukskriva mig och inte jobba, men under den sista tänkte jag ”äh skit samma” och gick till jobbet ändå och pratade och sjöng som vanligt. Det är inget jag brukar göra och nu fick jag återigen ett kvitto på varför – infektionen satte sig på halsen, jag blev jättehes och tappade till slut nästan rösten helt. När det väl har hänt finns det egentligen bara ett alternativ – röstvila, dvs helst total tystnad i några dagar tills hesheten har försvunnit. Kortison (här länk till en artikel av Daniel Borch om kortison) kan vara en mycket kortsiktig lösning för att klara av ett enstaka, väldigt viktigt gig, men det är inte ens säkert att det fungerar om infektionen är tillräckligt allvarlig och man kan också i värsta fall skada stämbanden, så det är verkligen bara en nödlösning. Vid en vanlig förkylningsinfektion finns det dock en annan sak som kan hjälpa mot lindrigare heshet och det är att andas in vattenånga, gärna med torkade örter i (ekologiska för att undvika att andas in skit) så som kamomill eller timjan. Örterna avger eteriska oljor tillsammans med vattenångan som kan hjälpa till att ”smörja” och minska stämbandens svullnad.

Gör så här: Koka upp ca 1 liter vatten. Lägg en näve/några matskedar örter i en tålig skål/kastrull och häll det kokande vattnet över. Håll ansiktet ovanför skålen och lägg en stor handduk över huvudet. Ställ en timer på 10 minuter (mer behövs inte!) och andas in ångan med både näsa och mun – var försiktig så du inte bränner dig! Efteråt är det viktigt att inte prata eller göra några ljud med rösten på 30 min för att slemhinnorna ska få tid att svälla av. Börja sedan försiktig med mjuka talljud. Harkla heller inte bort ev. slem från stämbanden, det lossar så småningom av sig självt när du pratar, försök att hellre svälja istället. Källa: Komplett Sångteknik.

Heshet orsakad av spänningar i halsen pga felaktig teknik kan lösas upp med korrekt teknik, men det enda som verkligen hjälper mot heshet orsakad av en infektion är röstvila.

Två mästerliga vokalgrupper

26 maj, 2012 § Lämna en kommentar

Efter en sjukt hektisk vår med alldeles för mycket jobb och tyvärr flera tärande halsinfektioner har jag äntligen fått energi att ta upp bloggandet igen som jag påbörjade i februari. Jag vill här tipsa om två helt olika men lika fantastiska vokalgrupper och fantastiska förebilder!

Först ut är en jazzvokalkvartett (SATB) som är absoluta mästare i den vokala jazztraditionen, ekvilibrister med en smittande sångarglädje och underbara individuella solister: New York Voices! De framträder med ackompanjemang av jazztrio eller storband och har funnits sedan 1987, nuvarande medlemmar är Darmon Meader, Peter Eldridge, Kim Nazarian and Lauren Kinhan. Deras sound är väldigt amerikanskt, egaliserat och de har ofta med flirtar populärmusiken både i deras arrangemang och i deras frasering och utsmyckning av melodier (som vi i Sverige kallar för ”wails” men en benämning som faktiskt inte används på engelska, EDIT: där använder man termen ”riffing”). Personligen tycker jag de är allra grymmast när de gör renodlad jazz även om deras arrangemang och framföranden av exempelvis Stevie Wonder-låtar absolut inte är dåliga på något sätt. Darmon Meader kanske är den vassaste improvisatören men så är han även saxofonist och den som skriver de flesta av deras arrangemang. I höstas (2011) var jag på en konsert med NYV och Manhattan Transfer i Filadelfiakyrkan i Stockholm och vilken upplevelse det var!! Manhattan Transfer var såklart fantastiska, de är ju legender, men det var faktiskt främst NYV som fick mig att tappa hakan. Det var åratal sedan jag fick en sådan kick och inspiration! Ni vet, känslan som är anledningen till varför man håller på med musik överhuvudtaget… Ren och skär glädje!

Nästa vokalgrupp är den egentliga anledningen till att jag fick energi att komma igång med bloggandet igen – jag upptäckte för bara ett par dagar sedan Pentatonix! En helt makalös, ung grupp som jag från och med nu inte kan se som något annat än ledande i världen i a cappella-vokalpop-genren. De tre barndomsvännerna Scott Hoying, Kirstin Maldonado och Mitch Grassi (födda -92) hade sjungit tillsammans i många år, bland annat hade de sökt och kommit långt i uttagningen till musikal-tv-serien Glee men inte nått ända fram. För att fortsätta sjunga tillsammans och komma vidare i karriären ville de för ungefär ett år sedan söka till den amerikanska kanalen NBC:s a cappella-tävling Sing Off, men insåg att det de saknade var en bas och en beatboxare. Via gemensamma bekanta fick de kontakt med Avi Kaplan som är en bas av guds nåde och på Youtube hittade de Kevin Olusola, som förutom att han är en sinnessjukt bra beatboxare även är en skicklig cellist (kolla hans Youtube-kanal här). De sökte till Sing Off med låten Telephone som de tre vännerna tidigare framfört själva på trio (se här) men nu med bas och beatbox (se här). Jag vet inte om det stämmer, det kan ju vara marknadsföringsknep eller ett rykte för det låter snudd på otroligt, men jag läste på en annan blogg (här) att alla fem träffades första gången bara timmar innan de gjorde sin audition. De kom med i programmet såklart och resan de gjorde där under hösten 2011 kan inte liknas vid något annat än ett segertåg – de vann hela tävlingen och blev ett skivkontrakt och 200000$ rikare. Jag har snudd på tvångsmässigt kollat igenom alla deras inslag från tävlingen och kan bara hålla med domarna – den här gruppen står för framtiden för a cappella-genren. De gör liksom egna ”remixer” av låtar i bl a dubstep och andra club-stilar och framför allt Avi och Kevin gör saker som jag tror ingen tänkte var möjligt att göra med rösten. Kevin gör bl a effekter som baklängesreverb och sjuka club-beats och Avi är extremt tonsäker och stadig och har kanske den djupaste röst jag hört – han tar kontra A med lätthet! Scott, Mitch och Kirstin har alla tre oerhört vackra, karaktärsfulla och smidiga pop-röster och sjunger otroligt rent. Att de tre redan innan tävlingen var så samsjungna gjorde att talangerna Avi och Kevin bara kunde hoppa på tåget så att säga, det är intrycket jag har fått i alla fall. Under våren har de släppt ytterligare videor på Youtube och den bästa tycker jag utan tvekan är deras cover av den uttjatade låten Somebody That I Used To Know av Gotye – se nedan! Jag är för tillfället rent ut sagt beroende av deras version av den, jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den och vet inte om jag skulle vilja erkänna det om jag kunde… Jag känner mig som tonåring igen när jag gick på The Real Groups konserter i mitten på 90-talet och bara kände ”Wow….man kan sjunga så här alltså?!”. Det som jag tror också gör att jag smäller av så hårt på Pentatonix är att de känns så genuina – de fullkomligt älskar att sjunga och jobbar arslet av sig för att bli bättre, förnya sig och utvecklas. De står för en förnyelse, modernisering och energikick i a cappella-genren, som ett bombnedslag i havet där vi inte ännu kan se ringarna på vattnet efteråt, för att citera ovan nämnda bloggare. Det är i alla fall min tro och förhoppning!

Jämställdhet – vad är det bra för?

22 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Jag känner att jag vill börja med att förklara hur jag tänker kring jämställdhet, varför det behövs och är viktigt att arbeta för. Dagens mediaklimat vill ju helst ha snabba, korta, ensidiga paroller och budskap, men jag vill helst inte anpassa mig till det. Jag vill inte dela upp världen i svart och vitt, det går inte, jag tycker att man måste gå in och analysera gråskalorna däremellan och det är min intention att bland annat försöka göra detta i denna blogg.

Jag kan nog bäst förklara hur jag tänker kring jämställdhet genom att dra paralleller till hur jag ser på musikerskap och musikundervisning.

För att bli en komplett musiker anser jag att man bör ha både intimitet och autonomitet. Med intimitet menar jag kontakt med sitt inre, sina känslor, sitt uttryck och sin förmåga att kommunicera dessa. Med autonomitet menar jag självkänsla och självförtroende, teknisk förmåga och självständighet.

Man kan ganska tydligt se att en större andel killar tidigt intresserar sig för teknik och att spela fort medan en större andel tjejer tidigt intresserar sig för uttryck och känslor i musiken. Självklart har yrkesval att göra med intresse, men hur väcks ett intresse och en vilja? Vad intresserar just mig så mycket att jag kan tänka mig att göra det varje dag? Eller, vilka jobb klarar jag av och kan tänka mig att ägna mig åt så att jag kan försörja mig?

En stor del i det har att göra med att man rent konkret i sin omgivning och samhället kan se vad som är möjligt för just mig och att man i bästa fall blir uppmuntrad att göra detta. Om du aldrig har sett en kvinna som är polis och ingen har pratat med dig om att du skulle kunna bli polis är ditt första yrkesval troligtvis inte polis om du är tjej. Om du aldrig har sett en man som spelar fiol och inte har någon i din närhet som föreslår att du ska spela fiol är ditt första instrumentval troligtvis inte fiol om du är kille. Det är där förebilderna kommer in som oerhört viktiga katalysatorer för att du ska våga ägna dig åt något som rör sig utanför den stereotypa rollen som tjej eller kille. Med förebilder menar jag både enskilda personer som kan vara betydelsefulla, men också att man överhuvudtaget ser människor med samma kön som en själv i olika miljöer och yrkesgrupper. Om man ser en yrkesgrupp bestående endast av det motsatta könet tror jag det är lätt att automatiskt tänka bort det yrket, det har med identifikation att göra, något som jag också kommer återkomma till.

En annan stor del är vilka sidor och egenskaper vi uppmuntras eller tvärtom, medvetet eller omedvetet, inte tillåts att utveckla under vår uppväxt.

Andra menar att förutom skillnaden att kvinnor kan föda barn och män inte kan det, dessutom har olika inneboende genetiska preferenser och fallenheter för olika områden eller yrken.

Jag vill hur som helst pröva att hävda att orsaken till att många tjejer och killar väljer eller intresserar sig för olika saker – om det skulle vara arv eller miljö – är irrelevant.

För att bli en komplett musiker, se bara på de allra största kvinnorna och männen, behövs båda delarna, både autonomitet och intimitet. Om man tittar på det och i undervisningssituationen tittar på den individuella eleven för att hjälpa denna att utveckla båda delarna så kan man bli varse olika elevtyper och anpassa sin pedagogik efter det. Med olika elevtyper menar jag inte bara två olika utan alla nyanser som finns mellan oss – mellan tjejer och tjejer och mellan killar och killar, förutom de som kan finnas mellan tjejer och killar. I första hand är vi individer! Möjligtvis kan en stor andel killar hamna i gruppen som till en början mest intresserar sig för att spela snabbt och få bra teknik, men det ger också utrymme för de tjejer som intresserar sig för samma sak att känna sig stimulerade och få intressanta uppgifter. Möjligtvis kan en stor andel av tjejerna hamna i gruppen som till en början intresserar sig mest för personligt uttryck, men det ger också möjlighet för de killar som också gör detsamma att få god hjälp och intressanta och utvecklande uppgifter.

Nyckeln är att inspirera och ge eleverna verktyg som de också förstår användningen och vikten av så att de känner sig motiverade att jobba med dem.

Jag tycker man kan koppla exakt detta till personlig utveckling. Som människa behöver du vara i kontakt med dina känslor, kunna kommunicera dem och ha empati (intimitet) men du måste också kunna stå upp för dig själv, vara självständig, handlingskraftig och förvärva teoretiska kunskaper och färdigheter (autonomitet) – allt detta i någon slags gråskala från kanske 30/70% till 50/50%, vad vet jag, det må vara upp till var och en att hitta en balans som känns bra. Jag tror dock att om man lever i och utvecklar alltför stor övervikt av det ena eller det andra så får man problem att kommunicera med dem som har utvecklat mer av ”den andra sidan”. Kommunikation är nyckeln och det är det som saknas. Det är därför dagens jämställdhetsdebatt i princip bara blir pajkastning mellan människor som varken vill eller kommer mötas för att någon gång komma fram till något konstruktivt och media eldar på debatten genom att sätta totalt enkelspåriga rubriker. Man måste sätta sig in i den ”andra sidans” perspektiv för att förstå hur vi ska kunna kommunicera och kanske till och med lära sig något av den ”andra sidans” egenskaper och sätt att kommunicera för att kunna göra det. Som människa måste jag i djupet av mig själv känna min rätt att ta plats och säga ifrån om någon trampar på mig, vara i kontakt med min empati så jag kan ta in andra människors känslor och synsätt, ha tillräckliga färdigheter och handlingskraft som gör att jag klarar mig i min vardag, visa omsorg om mig själv och mina närmaste och ha förmågan att med ord uttrycka mig så att andra förstår mig. Både män och kvinnor behöver utveckla detta.

I många miljöer som är enkönade kan det uppstå en typ av kommunikation som inte alltid är positiv för arbetsklimatet och som jag tror i värsta fall kan ha en negativ inverkan på hela verksamheten. En lärare jag intervjuade när jag gjorde mitt examensarbete för sex år sedan uttryckte det som att ”man rundar av sina kanter lite” i grupper där det finns både tjejer och killar. Blandade grupper behöver inte vara 50/50%, inom vissa områden där jämställdheten är nästintill obefintlig kan det på kort sikt dessutom vara ett helt orimligt mål. Det kanske till en början är 10/90, 20/80 eller 30/70 – blandningen verkar hur som helst vara viktig.

Jämställdhetsarbete och arbete med genusfrågor handlar inte om att ”göra om” kvinnor eller män, att göra alla likadana. Vi är individer och vi har alla olika kvaliteter. Det är ju individens frihet som står på spel – att jag ska vara fri att kunna välja hur jag vill vara! Man måste få vara machoman om man identifierar sig som det, respektera de som inte är det och det måste också vara lika okej att inte vara det. Det måste få vara okej att som tjej ha höga klackar och vara blonderad lika mycket som det är ok att ha rakad skalle och militärkläder, för att ta några stereotypa exempel. Alla måste kunna få mötas med respekt. Vad som attraherar den ena attraherar dessutom inte den andra så jag ser inga som helst farhågor att vi skulle bli ”för lika varandra” och förlora attraktionsgraden som en del som motsätter sig genusarbete vill hävda. Vi är individer, vi är alla olika, det kan ingen ändra på. Genusarbete suddar inte ut skillnaderna mellan oss, det uppmuntrar olikheter och mångfald.

Oavsett om det är social påverkan eller biologi som är orsaken till att män och kvinnor på vissa sätt kan skilja sig åt så menar jag att vi kan komma fram till att både kvinnor och män behövs och att vi dessutom är mer lika än olika varandra.

När det är för ojämställt riskerar vi att missa kompetens som vi kanske till en början dömt ut och vi riskerar att missa andra synsätt och synvinklar som annars inte skulle kommit fram. Vi riskerar att bygga upp negativa hierarkier och tugga på i samma hjulspår som inte är konstruktiva.

Inom många områden har man jobbat med jämställdhet genom att främja kvinnor inom områden där det är brist på sådana, men det behövs också satsningar för att främja män i traditionellt kvinnodominerade yrken.

När det gäller musikområdet finns det mycket man kan göra och allt börjar i musikundervisningen. Mer om detta kommer så småningom.

Förebilder #0

6 februari, 2012 § 2 kommentarer

Att ha förebilder är oerhört viktigt för de flesta, oavsett om det gäller livet i stort eller i sitt val av yrke. På min väg som lett till mitt yrkesval har jag haft många olika förebilder, både kvinnor och män. Jag vill i denna serie inlägg passa på att lyfta fram några som har färgat mig särskilt mycket och medvetet eller omedvetet på olika sätt hjälpt mig framåt på min väg. Utan rangordning, det går inte, men någon slags kronologisk ordning blir det nog.

Varför tar jag upp det här? Ja jag kan ju aldrig veta säkert, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle valt den här banan om jag inte haft främst tydliga och starka kvinnor som förebilder. Att jag sett just en kvinna i en viss yrkesposition eller i ett visst sammanhang har gjort att jag automatiskt tänkt ”aha – det där kan jag också göra”. Jag har och har haft också män som förebilder som har betytt otroligt mycket, men främst kvinnorna känner jag har spelat en avgörande roll i mina val, vad gäller det jag tänkt var möjligt att göra för mig. Jag kommer att återkomma till detta i kommande inlägg om bland annat pedagogik där man som lärare kan göra en del för att hjälpa sina elever – både tjejer och killar – på vägen. Genom att berätta om mina förebilder och hur de påverkat mig hoppas jag kunna inspirera andra att både hitta goda förebilder och själva vara goda förebilder.

Välkommen till min blogg!

1 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Den här bloggen handlar om mitt yrkesliv, vägen hit och vägen vidare. Eftersom jag är jazzmusiker och sångpedagog innebär det att jag kommer skriva om jazz – både min egen musik och andras, sång och sångrelaterade ämnen, musikerlivet, jazzvärlden, pedagogik, undervisning och troligtvis lite jämställdhet.

Edit: Jag förbehåller mig rätten att uppdatera inlägg och välja bort kommentarer som inte är sakliga eller håller god ton.

Välkommen hit!